torsdag 25 juni 2009

Sara Granér – Det är bara lite AIDS

Den här recensionen blir kort. Boken i fråga är så galen och absurd att jag inte kan skriva mycket vettigt om den. Titeln säger allt. Jag gillar den. Den träffar både skrattnerven och tårkanalen. Stilen är cynisk, färggran, aggressiv och feministisk – det hela påminner lite om Nina Hemmingsson. Och precis som Hemmingsson har Granér flera träffsäkra en-rutingar där skrattet ofta sätter sig i halsen. Eller i samvetet.

Se efter om Det är bara lite AIDS finns tillgänglig i vår katalog.

/ Fredrik

tisdag 23 juni 2009

Colin Granger – Lost in London

Läste nyligen en engelsk historia på nivå 5 (den gröna hyllan). Den handlar om Rita vars bror en kväll plötsligt försvinner. Det som följer är en thriller i det mindre kända London. Jag kan inte säga att det är en spännande historia, den är lite förutsägbar. Och jag tycker inte den är särskilt intressant skriven heller, den är mest fylld med platta iakttagelser. Boken riktar sig till unga, men det är ingen ursäkt för att skriva en i stort sett meningslös bok. Jämför jag till exempel med Lady in the Lake som är på grundnivå så har den boken allt som Lost in London saknar: spänning, karaktärer, trovärdighet. Jag tror till och med att den här boken har hamnat på fel hylla. Det sägs i alla fall att det finns en bok för varje människa, och för varje människa finns det en bok. Det här är inte min bok, men den kanske är din?

Se efter om Lost in London finns tillgänglig i vår katalog.

/ Fredrik

torsdag 18 juni 2009

Gratis kultur - på en scen nära dig

Detta har kanske inte så mycket med Komvux Södervärn att göra utan är ett tips på saker att roa sig med under den hemska tiden då skolan och biblioteket har stängt.

Malmö sommarscen är Malmö stads satsning på fri kultur som pågår runtomkring i vår stad ändå fram till den 13 augusti. Främst rör det sig om konserter och uppträdanden av olika slag.

Nästa onsdag spelar till exempel Niyaz, enligt beskrivningen "mystisk sufism och världselectronica från Iran".

Hämta programmet här:

http://www.malmo.se/kulturbibliotek/sommarscenmalmo.4.d2883b1066e2aee8a80005416.html

lördag 13 juni 2009

JMG Le Clézio – Afrikanen

Sedan jag läst Imre Kertész, JM Coetzee och Doris Lessing efter att de blivit tilldelade Nobelpriset i litteratur tappade jag lusten på nobelpristagare. De böcker jag hade tagit mig igenom var liksom inte särskilt bra eller givande, i ett av fallen var det till och med direkt tråkigt. Föga sugen var jag på att plocka upp Le Clézio när han väl utannonserades. Jag menar vad var det här – typ tredje gången en författare med västerländskt ursprung skriver om Afrika på fem år? Lite tröttsamt kan jag tycka.

I alla fall gav jag Afrikanen en chans av två skäl: den var tunn och hade snyggt omslag. Ångrar inte det. Boken var inte det bästa jag läst någonsin, men det var en intressant liten historia. Som undertiteln antyder rör det sig om en biografi av Le Clézios far, men samtidigt väver han in barndomsminnen och bilder av Afrika – främst då Nigeria. Fadern var ensam läkare som reste runt i då relativt outforskade områden. Den stora skillnaden mellan Europa och Afrika kom att prägla fadern till den grad av Le Clézio hade svårt att förstå honom. Boken är väl någon slags uppgörelse med författarens forna jag – snarare än med hans fader. Trots att berättandet är väldigt självmedvetet och försöker motverka att berättelsen fylls med den typiska koloniala andan så kan jag inte låta bli att läsa in en del exotism i det hela. Barndomsminnen av ett Afrika vars hetta och närhet till naturen sporrade en slags vildhet och vrede i barnens lekar, det kan hända att det är jag som tolkar in det hela – men det känns lite löjligt. Lyckligtvis överskuggas de sämre bitarna av de bättre och jag läser Afrikanen med behållning. Språket flödar på behagligt, det känns både originellt och på något sätt lite förtroligt och vemodigt. För övrigt en väldigt snyggt formgiven utgåva med lite gamla fotografier som ackompanjerar texten.

Se efter om Afrikanen är tillgänglig i vår katalog.

/ Fredrik

Raymond Chandler – The Lady in the Lake

I söndags läste jag den lättlästa versionen av The Lady in the Lake. Den är omskriven av Jennifer Bassett och ligger på grundnivå i engelska med sina 600 ord. Jag har inte läst originalet, men jag kan säga att jag blev väldigt sugen. Det känns som att Bassett har lyckats fånga den speciella, film noir-aktiga deckarstämningen som rådde på 1940-talet då originalet kom ut. The Lady in the Lake är nämligen en mordhistoria med kraftiga inslag av cigaretter, whisky och tvivelaktiga damer. Hårdkokt. Huvudpersonen, privatdetektiv Marlowe, kan till exempel känna igen en kvinna trots det att hon maskerat sig och bytit frisyr. Han glömmer nämligen aldrig ett par snygga ben. Personligen gillar jag den här genren där männen är svarta spillror av sina forna jag och kvinnorna är lika dödliga som de är tilldragande. Boken är spännande och språket flyter på bra, dessutom förstärks texten av stämningsfulla bilder. Längst bak i boken hänger det med övningar till varje kapitel och en liten ordlista.

Se efter om The Lady in the Lake finns inne i vår katalog.

/ Fredrik

onsdag 3 juni 2009

Pär Thörn – Inventeringen

Pär Thörn höjs till skyarna av samtliga svenska recensenter för sin nyskapande prosa när det egentligen bara rör sig om tråkiga, torra, små böcker. Hans bok Din vän datamaskinen beskrevs i DN som "ett opus från en av den svenska litteraturens just nu viktigaste författare". Är det inte lite lättvindigt att kalla 61 sidor torr instruktionsmanual för ’opus’? Eller är jag som aspirerande författare bara avundsjuk?

Inventeringen gör ingenting förutom att bekräfta mina fördomar gentemot Pär Thörn. Det är vad det låter som; en inventering av innehållet i ett skåp. I punktform beskrivs ett hundratal föremål i torr text med en del "crazy" utsvävningar av typen: åh nej va kul, han skickar iväg ett popcorn på DNA-analys. Eller – vilken virrpanna, han byter ut bokstäverna mot siffror och får ut intetsägande tal av det hela. Och så fortsätter det. Detta är ingen bok, det är en uppräkning. Sedan jag fick lära mig lite om dramaturgins bärande beståndsdelar har jag undrat vad som händer om man bortser från dessa regler. Går det att kringgå element såsom handling, huvudperson, strävan? Inventeringens upplägg omkullkastar de traditionella textbyggena, men utan att installera något nytt. Läsningen är totalt ointressant. Per Thörn lyckas inte alls engagera – han sitter och leker med språkets form utan att fylla det med innehåll. Det känns varken som att han har material eller ambition för att skriva något sammanhängande. Min kollega Maria menade på att boken och dess meningslösa uppräknande kunde tolkas som en kommentar på de meningslösa sysslor man ibland företar sig i livet. Det är att övertolka Pär Thörn. Jag skulle kunna publicera dagens TV-tablå på ett smalt förlag och kalla det för en kommentar över samtiden, kulturen och livet – skillnaden är att det antagligen hade varit roligare att läsa tablån en Pär Thörn.